Hej

Efter många om och men och ett händelserikt år vad gäller personliga plan men dock ej musikaliska tänker jag nu försöka ta tag i mitt band igen och göra något vettigt. Hade för en stund sen ett samtal med Blindmen Per där jag även lät honom få veta över min dessullision ang. branschen om man vill upp. Räknar mitt band som ett jävligt bra sådant, med bra låtar, nu senast 5 veckor på lokal radio i Skottland under försommaren. Ändå känns det jävligt jobbigt. Att jag måste slicka röv för att bandet ska få en spelning på ett ställe som Patricia i Stockholm, eller vilket annat mindre hak som helst orkar jag inte med. Har en stolthet, vill inte ringa och tjata en 5:e gång om dom lyssnat på senaste EP.n eller inte. Har för mycket integritet inom mig för att krypa för ett gig. Men är helt jävla knäckt att det ska vara så svårt att få ett gig i denna stad eller någon annan stans för den delen. Är märkbart trött och ledsen över att alltid behöva kämpa, även om mitt bands musik är fruktansvärt live-vänlig och borde tilltala många. Att få ett bokningsbolag är det väl ingen idé att ens försöka sig på att kolla upp, vi har ju ingen cd eller download ute för försäljning via musikförlag för vi har inget musikförlag som förlägger låtarna och då har jag hört att det typ är kört ändå. Allt hänger ihop. Och jag är knäckt. Orkar inte. Eller ibland får man ett ryck, men fan nu är jag i en stor svacka. Ska äntligen börja och repa igen på måndag efter långt uppehåll. vill glädja alla i bandet med något positivt att se fram emot men har inte det. Och den eld jag har / eller har haft är knappt där, känner att allt bara är en stor jävla besvikelse.

Nåväl, är ärlig. är trött på eländet. Ändå är man kvar. varför? jo för att man brinner så jävla hårt för att skapa musik, spela live och ge av sig själv, göra folk glada. Man är ju för fan en entertainer.

Sorry för mitt första inläggs pessimistiska läggning. Peace Emil / S.K.o.R.